Snöfall en sällsam vandringsupplevelse

Årets första pilgrimsvandring gick mellan Masthuggskyrkan och Angereds Centrum. Vandringen var lika mycket en nödvändighet för benens rastlöshet som en testvandring för de pilgrimsvandringar jag skall leda under året. Oavsett en sällsam upplevelse.

Att vandra när det är kallt är en speciell känsla i sig, du måste ha kläder för kyla, men inte för mycket för då svettas du rejält och inte för lite såklart för då slutar du inte att frysa. Du kan inte vila för länge för då fryser du för mycket men samtidigt är vilan nödvändig för att orka hela dagen. Principen 50 min vandring och 10 min vila är en bra princip! I lördags var det kallt, -3 när jag gick iväg på morgonen.

Lite snö hade det kommit under natten vilket jag inte räknat med men jag bestämde mig när jag såg det att jag skulle gå ut ändå, benen sade till mig att så var fallet! Stadsvandringar är som de brukar även om stadsvandring på morgonen innan staden vaknat är otroligt lugnande och rogivande. Tankarna snurrade såklart kring de pilgrimsvandringar jag skall leda under året, vilken väg är bra genom stan, så lite rödljus som möjligt men ändå måste det kännas som ett naturligt flyt. Jag tror jag hittade en mycket bra väg till Nylöse kyrka!

Skogen är annorlunda på vintern med snö jämfört med höstens kyla. Det är ännu mer stillsamt, det känns mer orört, inte ens djuren vill röra sig är min känsla. Jag är själv! Samtidigt är det bedårande vackert och snorhalt ibland, två praktvurpor lyckades jag med. Den första åkte benen rakt upp i luften och jag landade på ryggsäcken. I den andra var jag på väg ner i Lärjeån.

Nere i Lärjeåns dalgång är känslan kal, naken, med en stor svart åder som glider förbi. Nu var en del avstängt, broar trasiga och delar av stigen som hade åkt ner i ån efter höstens översvämningar. Men det gick att ta sig fram som tur var!

I slutet av Lärjeån började det snöa ordentligt. Något nytt för mig att vandra i snöfall och som då, ett rejält snöfall. Skapar något av en bubbla, där känslan är att jag är helt själv förutom snöflingorna, världen blir något som inte går att ta på.  Det enda verkliga är den rinnande, ringlande, hängande draperiet av snö framför och runtomkring mig. Sällsam och skön känsla!

Vill du veta hur jag gick, se här

Vill du se bilder från vandringen, se här